INSÄNDARE

Vi såg igår kväll när fiaskot slutligen vällde över oss alla som en hink iskallt vatten.

Det är över nu, IK Oskarshamn.

Definitivt!

Ingenting går att rädda.

Skellefteå var inte särskilt bra, för att vara uppriktig.

Trots detta så kunde det ha blivit en hel del fler baklängesmål för IKO än vad som blev fallet.

”Kan bli åtta”

Så IKO, spelarna och alla vi supporters måste se verkligheten sådan som den faktiskt är.

Det är över. Sex raka förluster, som mycket väl kan bli åtta om mindre än en vecka och det reser man sig knappast från. 

Vad målskillnaden är om en vecka torde vara ytterligare en i raden av alla bottenrekord som IKO staplat ovanpå varandra.

”Är det fler än jag som skäms?”

En IKO-supporter

Är det fler än jag som skäms?

Lagbygget är som ett korthus, spelsystem är som en fars, ledarskapet på alla nivåer är inte kompetent, med flera spelare som inte håller SHL-klass – och inte kommer att göra det senare under säsongen – och med en styrelse där till och med styrelsen för en bokklubb i ett villaområde är mer insiktsfull, är mer kompetent (antagligen också i hockey), har mer integritet och är mer handlingskraftig, än den styrelse som IKO har.

”Var är sponsorerna?”

Och var är sponsorerna?

Jag har i tidigare insändare ifrågasatt teamet Thomas Fröberg/Martin Filander och den kritiken hoppas jag att några fler nu delar.

Annars vore det märkligt.

Utan att gå in på deras egna hockeybakgrunder, så var det nog felaktigt att som tidigare höja dessa två till någonting som de inte var/är.

Fröbergs omtalade fingertoppskänsla för värvningar är i verkligheten en myt, präglad av ett fåtal lyckosamma värvningar som Patrik Karlkvist, Antti Suomela, Jiri Smejkal, Ahti Oksanen, Fredrik Olofsson, Kim Rosdahl och den som skulle bli det; Oscar Engsund.

De räddade, tillsammans med en betydande portion tur, någonting som hade kunnat sluta betydligt tidigare än nu.

”Tur tar alltid slut”

Men tur tar alltid slut.

Listan på floppar kan emellertid göras mycket, mycket längre; Alexander Sudnitsin, Dale Weise, JC Lipon, Anthon Eriksson, Johan Alm, Jan Ordos, Andrew O’Brien, Daniel Muzito-Bagenda, Blaine Byron, Myles Powell…

Och dessa är bara de största misstagen – det finns många flera – och av hänsyn till dagens spelarna så nämner jag inte några namn från årets värvningar som aldrig någonsin borde fått spela i ett SHL-lag.

Aldrig, men de sällar sig till skaran i ovan.

”Halvt vansinnig idé”

Då det gäller spelsystemet så orkar nästan ingen längre prata om det.

En halvt vansinnig idé som inte tillämpas av någon annan ishockeyklubb världen över, utmejslad efter spel i Botkyrka HC, Almtuna och Åkers/Strängnäs HC och kompletterad med erfarenheter från Nor IK i division 2 samt från Grums…

Inte ”blytungt” precis, men ändå grunden för IKO:s nuvarande spelsystem.

Som jag sagt tidigare; liknelsen mellan vad IKO är och H.C. Andersens Kejsarens nya kläder är slående bara med den skillnaden att i sagan var det två skräddare som fick folket att tro att deras tyg var det vackraste i världen.

I IKO är ”skräddarna” två andra, men ”det vackra tyget” är lika genomskinligt som det tyg som inte fanns i sagan.

Kejsaren var i själva verket naken!

När en ledarduo inte har förmåga att själva inse sina misstag, så finns det naturligtvis ingenting som kan bli bättre.

”Ren och skär tragik”

Att spelsystemet dessutom förstör spelare som faktiskt har en större potential än vad Fröberg/Filanders hemmasnickrade spelmodell gör dem till, är ren och skär tragik.

Att vara supporter innebär givetvis att man är med sin klubb ”i vått och torrt”. Så även jag! Garanterat! Men det gäller bara så länge klubben vill vara ”vän” med sina supporters och verkligen respekterar dem.

I handling!

Det är således någonting ÖMSESIDIGT! Bägge ger och bägge får.

”Det är inte utan att jag är förvånad över bristen på reaktioner från ståplatspubliken”

Det här gäller inte IKO av idag och det är inte utan att jag är förvånad över bristen på reaktioner från ståplatspubliken, Blue Front Support, och supporterskara rent allmänt. Hallå! Var finns ni??!

En god supporter är en som ställer krav på sin klubb, men har förståelse och har tålamod när det bär emot. Men just precis som nu när det bär emot igen och igen och igen, så måste en klubb ta en del betydelsefulla beslut för att förtjäna supporternas stöd. Det är så förtroende och tillit skapas och bibehålls.

Annars är det legitimt och rätt att publiken faktiskt buar för annars så är supporterskaran bara en hop som är utnyttjade.

”Ståplatspubliken liknar mest de som i min ungdom stod på trappan när det var både livemusik med dans och disco på Forum”

Men så beter sig inte IKO och ståplatspubliken liknar mest de som i min ungdom stod på trappan när det var både livemusik med dans och disco på Forum.

Det var alltid samma gäng som skrålade där på trappan vid ingången och aldrig gick in.

Få av oss som var där inne förstod riktigt varför de alltid stod där även mitt i vintern? 

Jag vet inte om de själva visste varför men kanske var det just att stå där på trappan och skråla som var den egentliga meningen med en lördagskväll?

Som att gå till Be-Ge Hockey Center och skandera ”Oskarshamn”, om och om igen, en gång i veckan oavsett hur klubben beter sig mot sin publik.

”Lider antagligen rejält”

Till sist; spelarna, både de som riktigt bra och de som inte fyller måttet, lider antagligen rejält av spelsystemet och dess konsekvenser hitintills i år (och även under långa perioder under tidigare år).

Det är verkligen synd om dem.

Men när exempelvis en klubb eller ett misskött företag, med inkompetenta ägare och/eller ledning, inte klarar av sitt ansvar, så finns det bara två val; antingen följer man med till botten. Det är inte särskilt hedervärt och dessutom en katastrof för karriären, om man inte har långtidskontrakt. Då spelar det kanske inte någon roll. Man har ju sitt på det torra…

”IKO befinner sig just nu på gränsen till ett sällan skådat idrottsligt fiasko och sammanbrott med imagemässiga konsekvenser även utanför klubben som sådan”

Eller så tar de mest seniora och mest kunniga medarbetarna/spelarna, vilka företaget/klubben inte klarar sig utan, och gemensamt går till styrelsen och säger att nu får det vara nog. Ledningen för företaget/laget saknar spelarnas förtroende.

”Skam, förvåning och skadeglädje”

IKO befinner sig just nu på gränsen till ett sällan skådat idrottsligt fiasko och sammanbrott med imagemässiga konsekvenser även utanför klubben som sådan. 

Bakom hörnet väntar nu bara skam, förvåning och skadeglädje från medierma och Hockey-Sverige.

”Vad var det vi sa’?!”

En IKO-supporter

Arkivfoto: Pierre Stjernfeldt