KRÖNIKA
Resan fortsätter…
Äventyren i nordöstra Frankrike fortsatte efter en god natts sömn i Metz.
”För nytillkomna läsare är skälet till denna resa att följa i fotspåren av min farfars farmors fars och mors resa, 1821/1822”
Wolter Stackelberg, krönikör
För nytillkomna läsare är skälet till denna resa att följa i fotspåren av min farfars farmors fars och mors resa, 1821/1822.
Den företogs från Åtvidaberg, runt Östersjön, för att slutligen landa i Nancy i nordöstra Frankrike.
Med en över två hundra år gammal dagbok i handen följde vi den sista etappen av resan mellan Potsdam och Nancy.
Min hustru och jag gjorde det baklänges, Nancy – Potsdam, vilket sammanfattningsvis beskrivs i det följande.
”Skådeplats för krig”
Den här delen av Europa har varit skådeplats för krig i alla tider.
Allt från romare, furstar, kungar, första världskriget och nu senast andra världskriget.
”Här har man kastat bly på varandra i ofantliga mängder – vilket, som en utlöpare, får mig att tänka på vår miljörörelse, med kompisar i myndigheter och departement”
Här har man kastat bly på varandra i ofantliga mängder – vilket, som en utlöpare, får mig att tänka på vår miljörörelse, med kompisar i myndigheter och departement.
De vill förbjuda bly i jaktammunition, för att bevara natur och livsvillkor.
Om bly i fast form vore så farligt som det påstås borde det inte finnas några människor i dessa trakter.
Som jämförelse kan nämnas att vi i Sverige kanske avlossar 100 skott per 1 000 hektar, eller cirka 2 000 fotbollsplaner, och år.
Under första världskriget, vars största bataljer var just i det här hörnet av Frankrike, avlossades det över 1 miljon skott – under en dag.
Inga allvarliga symptom
Nu produceras mat och vin här, vilket gladeligen konsumeras av människor – även du och jag – utan uppvisande av några allvarliga symptom.
Nog om det.
Vi må ha sovit gott i Metz – men det är ingen stad som lockar till några större efterforskningar.
Så verkade fallet vara även i början av 1820-talet, där gränsövergången beskrivs i ganska strama ordalag – som verkar ha lett till långa diskussioner och slutligen mutor för att få fri lejd in i Frankrike.
Med EU kan man inte förneka att just detta blivit mycket bättre.
Vi passerade skylten som lät meddela att vi var i Tyskland.
”Inget stopp, inget snack, inga pass – och än mindre givande av muta”
Inget stopp, inget snack, inga pass – och än mindre givande av muta.
Även om vägnätet förbättrats – med motorvägar på härsen och tvärsen – så går de mindre vägarna antagligen i stort sett på samma ställen som för två hundra år sedan.
Det som beskrevs som en liten by är en stor stad, åtminstone efter mina mått – där kyrkorna, torget och floden genomkorsar på samma ställe.
Lite fantasi krävs dock för att sätta sig in i hur vårt sällskap skumpade fram genom landskapet några mil om dagen.
Min farfars farmors mor var dessutom gravid under hela resan och skulle snart nedkomma i Nancy, vilket beskrevs i förra krönikan.
Spännande städer
Det finns fina beskrivningar om Saarbrücken och Frankfurt, som på den tiden verkar ha varit spännande städer.
Den förstnämnda kvalar säkert fortfarande in – men Frankfurt är byggt på resterna av det som då fanns.
Totalt sönderbombat i andra världskriget och återuppbyggt i modern stil, till en finansstad av rang, bedömde vi det inte som värt ett besök i syfte att leta spår efter våra anfäder.
”Nu är vi i trakter som varit stängda för de flesta av oss i och med DDR”
Vi fortsatte mot Erfurt i forna DDR. Vilken pärla!
Tyckte vi – men dagboksantecknaren hyste inte åsikten att det var så märkvärdigt. Nu är vi i trakter som varit stängda för de flesta av oss i och med DDR.
Järnridån utestängde oss, bröt familje- och vänskapsband, och jag tror att få tagit tillfället i akt att ge sig dit efter dess fall för mer än 35 år sedan.
”Vacker stad”
Det är värt ett besök – med vackra byggnader, byar och kultur. Mången celebritet har huserat här, bland andra Martin Luther och Goethe – med flera.
I början av februari 1822 var min farfars farmors far och mor i Leipzig. En vacker stad med beskedliga människor, enligt dagboken.
De yttre husen var späckade med kanonkulor och jag antar att det inte var från 30-åriga kriget nästan 200 år tidigare, utan från kriget med Napoleon inte fullt tio år tidigare (1813).
I skolan lärde vi oss att Lützen ligger strax utanför Leipzig.
”Här stod slaget vid Lützen den 6 november 1632”
Här stod slaget vid Lützen den 6 november 1632.
Här gick vår hjältekonung Gustav II Adolf ur tiden.
Vårt resesällskap lämnade Leipzig tidigt på morgonen den 31 januari.
De passerade slagfältet som då, liksom nu, var stora odlade fält.
Framför allt beskrivs den sten som sägs ligga på den plats där konungen avled.
Stenen ligger kvar
Stenen ligger fortfarande kvar.
Efter slaget tog man konungen till Weißenfels, ett par mil från slagfältet, där man obducerade och balsamerade liket för vidare färd till Sverige.
Vårt resesällskap övernattade här till stor belåtenhet.
Vi åt lunch och försökte hitta museet, utan något större hopp om framgång.
”Jodå, det känner vi till – det ligger där nere”, försporde oss en medpromenist i staden.
Vi knackade på utan någon reaktion.
”Vilken upplevelse!”
Vi ringde ett telefonnummer angivet på en handskriven lapp, varpå en något bedagad man kom ut och visade in oss i museet.
Vilken upplevelse!
Vi stod framför bordet där konungen färdigställdes för den sista resan.
”Fantastiskt!”
Utöver det är museet utfyllt med små montrar fyllda av persedlar, kanonkulor och handvapen.
Det finn en modell av slagfältet, där man kan lyssna till slagets olika skeenden.
Efter att ha insupit slaget vid Lützen begav vi oss till Potsdam som de fascinerade förfäderna under deras stopp i Berlin jul och nyår 21/22.
Potsdam är fantastiskt!
Det tar vi en annan gång.
