INSÄNDARE
Jag hade förmånen att få en insändare om IKO införd i ON igår, fredag.
Den var kritisk mot spelidén och ifrågasatte huvuddelen av de rekryteringar som klubben gjort inför denna säsong.
Detta mot bakgrund av förlusterna mot Linköping och Växjö.
Många tyckte antagligen att jag var orättvis och negativ.
Det var inte min avsikt utan i stället att peka på uppenbara fakta och byggd på övertygelsen att ingen enskild befattningshavare i klubben är större än klubben själv.
Dessutom, vad någon presterat i det förgångna saknar i det här sammanhanget betydelse. Snällheten får inte övergå i dumsnällhet. Ibland är det en hårfin gräns mellan de två.
”Hade tyvärr rätt”
I min insändare så gav jag inte IKO någon som helst chans mot HV71 idag. Jag hade tyvärr rätt och med råge, men det gick inte att på förväg föreställa sig hur avklätt som IKO skulle bli…
För det första, men kanske ändå inte det allra viktigaste; nyrekryteringarna har varit en verklig flopp, oräknat Viktor Lodin (som redan inledningsvis borde ha spelat i förstaformationen). Övriga som exempelvis Logan Hutsko, Lukas Jasek, Alexander Anderberg och några till, samt i synnerhet Emil Kruse, håller inte måttet för de roller som de rekryterades för.
I dagens match så framgick det också klart att IKO bara har en målvakt och denne är inte Kruse…
Ingenting kan göras för att förändra detta. Det är kört och ”past performance” i Västervik borde ha talat för dig själv redan när IKO letade andremålvakt.
Så, Fröberg får ta åt sig huvuddelen av denna kritik. Det är inte utan att det nu liknar den attityd som Göran Persson (S) hade inför valet 2006. Persson blev liknöjd, pompös och tog framgången som självklar och sedan gick det som det gick (Fröberg skulle givetvis indignerat förneka liknelsen, men det betyder inte att den inte är riktig).
”Närmast utan betydelse”
Men IKO:s riktigt stora problem är Filander och hans hemmagjorda spelidé. Om man är vänlig så kan och ska man ge beröm för vissa delar av IKO:s framgångar tidigare säsonger. Sedan finns det, vilket man ofta bortser från, något som heter tur och förra säsongen så hade klubben också en förstaformation vars individuella kompetens gjorde spelidén närmast utan betydelse.
”Under många år satt jag i den verkställande ledningen för ett av Sveriges allra största industri- och exportföretag med flera tiotusentals anställda. Inte sällan så gjorde en mellanchef i bolaget någonting verkligt bra och i det fortsatta sammanhanget ser jag Filander som just en mellanchef, organisatoriskt sett”
IKO-supporter
Under många år satt jag i den verkställande ledningen för ett av Sveriges allra största industri- och exportföretag med flera tiotusental anställda. Inte sällan så gjorde en mellanchef i bolaget någonting verkligt bra och i det fortsatta sammanhanget ser jag Filander som just en mellanchef, organisatoriskt sett.
De mellanchefer som vi fick upp ögonen för – på grund av att de gjort något nydanande och verkligt bra – kunde delas upp i två grupper. De som tog framgången och berömmet med verklig inre ödmjukhet.
”OK, kul att cheferna gillade det som jag gjorde, men nu måste jag lära mer, utveckla mig och vara självkritisk för att leverera något nytt och mycket mer”.
”Blev alltid värre och värre”
Sedan fanns det den andra gruppen. De som inte förnyade sig. Som fortsatte att göra ”sin grej” gång på gång på gång, trots att omständigheterna förändrats men som inte, när ”grejen” inte fungerade hade den inre ödmjukheten att konstatera att ”jag gör fel och det funkar inte längre”. Utåt sett så var de förstående för den kritik som började uppstå och verkade ta den seriöst, vilket sällan var fallet i verkligheten. Ju fler gånger som misslyckandet kom, desto hårdare försökte mellanchefen att göra om ”sin grej” och det blev alltid värre och värre.
I något enstaka fall kan en överordnades ingripande och ett allvarligt samtal lösa upp en sådan knut. Men bara undantagsvis.
Det vanliga var och är ett hårdnackat försvar när man trycker på och försöker förklara och det blir alltmer krystade bortförklaringar och ”blame shifting”. Misslyckandena beror på allting och alla, men aldrig på att ”grejen” inte fungerar längre och inte kan fungera…
Då återstår bara att flytta på mellanchefen innan denne åstadkommit en verkligt stor skada. Tiden är alltid knapp!
IKO befinner sig just där nu. Antingen tar Fröberg och styrelseordföranden ett mycket seriöst samtal med Filander, eller också får någon av parterna ta ett resolut beslut för klubbens OCH stans bästa. Att vänta och se och hoppas att ”det löser sig nog” är värre än någonting annat.
”En mardröm”
Om inte detta händer så vill jag upprepa min förhoppning om att de mer seniora spelarna som Patrik Karlkvist, Oscar Engsund, Jonas Engström och Marek Langhamer för egen och de övriga spelarnas skull tar ett samtal med Fröberg och Filander om att det inte går längre. Spelidén fungerar inte och kan inte heller fungera. Det måste vara en mardröm för exempelvis Engsund, tidigare en av SHL:s bästa defensiva backar, att nu närmast bli till rundningsmärke och bli överspelad på grund av ett spelsystem som tar ifrån honom hans väldokumenterade kvalitet.
Ingen individ är större än klubben och gränsen mellan snällhet och dumsnällhet är, som sagt, hårfin och flytande.
En IKO-supporter
Arkivfoto: Pierre Stjernfeldt
Skribenten svarar för åsikter i denna insändare/debattartikel. Skribenter omfattas av källskydd och har rätt att vara anonym enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Skicka insändare till redaktionen@oskarshamns-nytt.se
