INSÄNDARE

Regionpolitikers bild av sjukhusvård stämmer inte.

”Första söndagen i november drabbades jag av svår kramp och smärta i vänster kroppshalva – vilket också ledde till omfattande balansproblem”

J-O Johansson

Första söndagen i november drabbades jag av svår kramp och smärta i vänster kroppshalva – vilket också ledde till omfattande balansproblem.

Min bror och hans fru hjälpte mig ut i bilen och skjutsade mig till Oskarshamns sjukhus, dit vi kom vid 18.30-tiden.

Där fick vi tag på en rullstol.

Efter en stunds väntetid fick jag svara på ett antal frågor, varpå jag rullades in på ett rum med en brits avsedd för gipsning.

Men jag var i alla fall omhändertagen och förväntade mig hjälp.

Sköterskor dök upp då och då (ibland med långa uppehåll) och tog diverse prover under det att jag hela tiden låg uppkopplad till en EKG-maskin.

För att utfallet i den skulle bli tillräckligt gällde det att röra sig så lite som möjligt.

”Mycket att göra”

Personalen lät mig förstå att det skulle ta tid, då det tydligen var mycket att göra.

Inte förrän klockan 00:30 på natten kom en läkare in, bläddrandes i mina provresultat.

Jag kopplades ifrån utrustningen och ombads sätta mig upp.

Att ha kommit in med smärta och kramp och sedan legat minst fem timmar på en hård smal brits hade försatt mig i en situation med en så oerhörd smärta, så jag klarade inte ens att sätta mig upp.

Läkaren gjorde några mindre tester och så sa han ”jag kan inte – och får inte – lägga in dig”.

”Paniken steg inom mig”

Paniken steg inom mig.

Läkaren sa att han skulle kolla om det fanns någon plats på sjukhusen i Västervik eller Kalmar.

Efter cirka en timma kom han tillbaka och sa att det tyvärr inte fanns någon ledig plats på de sjukhusen heller!

Nu infann sig en förtvivlans mörka stund.

Han lovade att ta upp frågan på högsta möjliga nivå.

Plötsligt ringde hans telefon och han försvann ut genom dörren.

Efter klockan 03:00 kom en sköterska och nämnde att jag nog kunde få stanna kvar.

Klockan 03:30 hade personalen hittat en vanlig sjukhussäng som de rullar in i detta gipsrum.

”Grymt provocerad”

Där fick jag sova i cirka två timmar.

Eftersom jag ju inte låg på en avdelning fick jag i stället för en vanlig frukost nöja mig med en kopp kaffe och en smörgås.

Under förmidagen fick jag träffa fler läkare och genomgå fler undersökningar – varpå man satte in ganska kraftfull medicinering.

När jag slog upp Oskarshamns-Tidningen tisdagen den 30 januari blev jag så grymt provocerad.

Under rubriken ”Styrande politiker fanns på plats vid Oskarshamns sjukhus” poserade sju regionråd från den politiska majoriteten – Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet.

Dom vill ge sken av att allt är frid och fröjd och att de har läget under kontroll.

Detta – kära läsare – är icke sant.

Och i detta stämmer personal också in.

Men vad gäller det kontrar politikerna med att det är en vinkling som skadar vad som händer i framtiden.

”Det är de som jobbar på golvet som kan verksamheten. Så det vore väldigt smakfullt om chefer och politiker lyssnade på dem”

Det är de som jobbar på golvet som kan verksamheten.

Så det vore väldigt smakfullt om chefer och politiker lyssnade på dem.

Och vill man effektivisera, så dra ned på byråkrati och administration och satsa på kärnverksamheten.

Fundera på det faktum att Oskarshamns sjukhus på senare tid minskat antal vårdplatser med 38 stycken.

Man behöver inte vara någon Einstein för att förstå att det leder till situationer liknande min.

För den som läste tidningen torsdagen 1 februari såg att regionen skall satsa 150 miljoner kronor vid sjukhuset i Oskarshamn.

”Känner oro”

Men här ska det förtydligas att en dylik investering inte alls hade löst ett problem som mitt.

För att klara det måste personal och antal vårdplatser återställas.

Efter det jag varit med om känner jag oro för att behöva sjukhusvård.

Ingen skugga faller över personalen.

Problemen ligger på lednings- och politisk nivå.

J-O Johansson

Arkivfoto: Peter A Rosén