SÖNDAGSKRÖNIKAN
”Den man älskar agar man.”
Jag tror inte vår valp känner till det uttrycket, men effekten av det känns vill jag lova.
Mitt hår börjar skifta i grått, mina ögon är gröna och mina armar är blå.
Ja, eller snarare blå-gul-gröna.
Mest underarmarna.
Det handlar mindre om kärlek och mer om bristande respekt.
Jag har tappat min pondus.
Om jag någonsin haft någon alltså.
Senaste gången någon gav mig blåmärken enligt uttrycket jag inledde med blev resultatet en bruten förlovning och en polisanmälan.
Hundkunnig kollega
Men polisen lär inte sätta Tosse i finkan så jag har valt en annan väg den här gången.
Jag har böjt på nacken och medgett att jag misslyckats i mina försök att fostra vår valp.
Och precis som med den förre drummeln har mitt rop på hjälp gett resultat.
Hjälpen har inte kommit i form av uniformerad polis, men som en hundkunnig kollega.
Om hennes kunskap och mitt arbete med valpen ger önskat resultat kanske jag slipper gå i långärmade plagg till sommaren.
Blåmärken och utskällningar
Blåfläckiga armar förvandlas till brunbrända armar och Tosse travar lydigt vid min sida.
Ja, den man älskar ger man inte upp hoppet om.
Trots blåmärken och utskällningar.
Inte så länge föremålet för ens varma känslor går på fyra ben och har svans.
Och Tosse är värd att satsa på, trots att det frestar så på tålamod och armar.
