Lördagskrönikan: ”Det är galet vad mycket elände det är”

Lördagskrönikan: ”Det är galet vad mycket elände det är”

2020-10-31 Av av Thomas Wennerklint

Annons McDonalds Big Mac 35 kr

LÖRDAGSKRÖNIKAN

Den här helgen tänker vi lite extra på dem som inte är med oss längre, alla de nära och kära, vänner och bekanta som av olika anledningar är borta.

Nu behöver jag i och för sig ingen speciell dag eller helg för att minnas de som stått mig nära, men det är en fin och fridfull känsla att vandra över en kyrkogård en sådan här helg när den lyses upp av fler lyktor och ljus än annars.

I onsdags var det tretton år sedan min far hastigt gick bort. Tretton år sedan jag fick ett telefonsamtal på en bensinmack i Eksjö efter en handbollsmatch. Pappa skulle på fotboll, avslutningsmatchen i allsvenskan 2007 mellan Helsingborg och Halmstad, men han hann bara innanför grindarna innan han föll ihop.

”På gott humör”

Han hann aldrig uppleva favoritlaget besegra Halmstad med chocksiffrorna 9-0. Å andra sidan var han på gott humör när lyset plötsligt släcktes.

Jag har tänkt mycket på det där. Att få sluta så måste ändå vara ett bra sätt, att känna sig pigg och glad och sedan – svart. Inget utdraget lidande i någon sjukdom, eller ett långsamt åldrande där kroppens funktioner sakta men säkert monteras ner.

Så skulle nog alla vilja sluta sina dagar.

Men det är värre för dem som blir lämnade kvar. Man kanske aldrig är förberedd på döden, men när någon rycks ifrån en helt utan förvarning är det ju som ett slag i ansiktet.

Nu har det gått tretton år och han fattas mig enormt. Jag saknar våra samtal om allt och inget och om fotboll i synnerhet – i år hade det blivit mycket gnäll om Helsingborgs IF…

Jag tänker på hur mycket han älskade sina barnbarn och hur han utan tvekan la sig på golvet och lekte med dem, busade med dem och kramade dem. En stoltare farfar kan jag inte tänka mig – även om jag är part i målet. Det är synd och skam att han inte fick vara med längre i deras uppväxt.

För min mor är saknaden där varje dag, högst påtaglig i den lägenhet de delade under så många år. När pappa gick bort hade de varit ett par i över 50 år och gifta i 48 och gjort det mesta tillsammans. Att då bli ensam är en enorm omställning och jag är full av beundran för att mamma har kämpat på och fortfarande gör det. Hon är starkare än hon själv tror.

Undrar för övrigt vad pappa hade haft att säga om det som händer i världen idag. En hel del kan jag tänka mig.

Det är galet vad mycket elände det är när man ser nyheter på TV. Härom helgen skrev jag ju om att jag var trött på en massa saker, lite raljant, men inte desto mindre sant.

”Värre för varje dag”

Ser man på nyheterna blir man ju just det – trött. Mamma säger oftast just det, att ”det är ju inget upplyftande att se på nyheterna, men man måste ju hålla sig uppdaterad”.

Respekt till henne för det.

Själv ser jag nästan inte alls på TV, men nyheter undgår man ju inte. Jag får min dos via datorn och den räcker.

Coronaläget blir värre för varje dag, restriktionerna blir hårdare, andra länder stänger ner. När vi trodde att det skulle bli lättare slog det luriga lilla viruset tillbaka med ett hånflin. ”Nänä, så lätt går det inte!”

Förutom det andra vanliga eländet i Sverige med sprängdåd och skottlossning, dålig ekonomi med följande sparförslag och neddragningar i välfärden så matas vi nu med presidentvalet i USA och en eskalerande situation av våld med religiösa förtecken.

Valet i USA kan man kanske leva med, det är ju snudd på underhållning, men man kan ju fundera över hur det finns pengar hos SVT och andra medier att lägga så mycket tid och pengar på att bevaka detta spektakel.

Visserligen är valet snart över, men då ska det spekuleras in absurdum vilka konsekvenser valutgången får. Känns som om det saknas proportioner i mediabevakningen.

Det religiösa våldet är däremot något allvarligare och värre. Tyvärr är det inget nytt.

Att människor har olika syn på tillvaron och olika tro på eventuella högre makter har alltid skapat bekymmer och eldat på konflikter mellan människor – sedan urminnes tider. Ingen trosuppfattning kommer undan ansvar.

Nu handlar det om det som hänt i Frankrike. Återigen var den utlösande faktorn karikatyrbilder av profeten Muhammed. En lärare fick huvudet avskuret, Frankrike svarade med starka fördömande ord och sedan var det igång.

”Var ska detta sluta?”

I förrgår var det dags för nästa vansinnesdåd då tre personer dog i en knivattack i katedralen i Nice.

Var ska detta sluta? Inte blir det bättre av att Turkiets Erdogan är fly förbannad och eldar på hatet mot Frankrike. Sorgligt är vad det är.

I stort är ingen religion i grunden våldsam eller hatisk, tror jag i alla fall. Jag kan inte hävda expertis i ämnet, men det finns tydligen tillräckligt många människor utan spärrar i världen som tyvärr är beredda att döda för sin tro. En karikatyr kan räcka som skäl.

Det är inte klokt.

Vi lever i en värld som åtminstone på pappret ska ha åsiktsfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet. I praktiken är det inte så om man är rädd om livhanken. Hemskt.

Nu stänger jag av yttervärlden för en stund och tar mig en promenad i den friska höstluften. Där hämtar jag kraft och fyller på energidepåerna.

Trevlig helg! Ta hand om varandra!

/Thomas

TEXT

THOMAS WENNERKLINT

thomas@oskarshamns-nytt.se

Dela gärna artikeln: