SÖNDAGSKRÖNIKAN
Onsdag morgon, tredje dagen på första arbetsveckan efter semestern.
Klockan har hunnit bli tjugo i åtta och det är hög tid för Nalles morgonpromenad.
På med selen och sandalerna, sedan är vi redo för hissturen som tar oss ner till entréplan.
Vi tar höger utanför porten och Nalle tar täten på väg ut från bostadsområdet.
Vi korsar Stångehamnsvägen och kryssar en stund mellan intressanta fläckar innan vi tar höger in på en gångbana och framme vid grusplanen vid elljusspåret leder Nalle mig uppför stigen mot parkeringen.
Det är varmt och vovven flämtar lite när vi korsar Stångehamnsvägen igen och vänder nosen hemåt.
Strax innan vi svänger in mot hyreshuset höjer jag handen och vinkar till en bekant.
Hon är också ute på dagens första hundpromenad.
Uppe i lägenheten igen dricker Nalle som vanligt sitt vatten ur skålen på balkongen.
Att dricka vatten ur skålen i köket passar inte herrn.
När jag går in i badrummet för att tvätta händerna hör jag Nalle hosta ute i hallen.
Det är inget jag direkt reagerar på, men ger honom en klapp och tittar ändå lite fundersamt på honom.
Har han ätit något som retar halsen?
När jag går ut genom dörren har han gått och lagt sig i husses sovrum, där är det svalt och skönt.
Arbetsdagen tar sin början och allt rullar på enligt schemat.
Tjugo i ett ser jag ett missat samtal på min mobil.
Peter har ringt och det gör han bara om det är riktigt viktigt.
Jag ringer genast upp och förstår genast att resten av dagens arbete måste avbokas och jag skynda mig hem.
Ringer i panik
Med famnen full av städredskap ringer jag i panik veterinären och nås av en telefonsvarare.
Kastar mig in i bilen och kör snabbaste vägen hem.
Möts av en orolig husse och en hostande hund.
Fortsätter mina försök att få tag i en veterinär och får på tredje försöket kontakt med Kronobäcks veterinärklinik i Mönsterås.
En vänlig röst frågar vad som hänt och när jag redogjort för Nalles problem frågar hon hur dags vi kan vara framme.
”Trots en uppenbar trötthet traskar Nalle med spänst i tassarna mot hissen och ute på gården ökar han takten när det går upp för honom att vi ska åka bil”
Caroline Andersson, krönikör
Trots en uppenbar trötthet traskar Nalle med spänst i tassarna mot hissen och ute på gården ökar han takten när det går upp för honom att vi ska åka bil.
Resan till Mönsterås känns overklig.
I baksätet kämpar Nalle med hostan, där framme försöker jag behålla lugnet för att inte orsaka en dikeskörning samtidigt som Peter har svår huvudvärk.
Känns oändlig
En resa på tre mil som känns oändlig.
Framme vid kliniken har overklighetskänslan bara ökat och jag börjar undra om det här verkligen händer.
Vi tas emot i receptionen och visas till ett undersökningsrum.
Nalle är både trött och stressad, flåsar och är orolig.
Själv känner jag mig bortdomnad.
Efter en första kontroll av puls och hjärtslag tas Nalle om hand av personalen på kliniken för provtagning och röntgen.
I väntan på hans återkomst funderar och resonerar vi kring vad som kan ha hänt.
Han var ju sitt vanliga pigga jag på morgonen.
”Det går inte att fatta”
När veterinären återvänder med vår vovve kommer så dråpslaget.
Röntgen har visat på en stor tumör i hjärtsäcken och en operation är inte möjlig.
Kroppen reagerar omedelbart och tårarna sprutar.
Min bäste vän, mitt svansbarn sedan drygt elva år ska tas ifrån mig.
Det går inte att fatta.
Ändå hör jag mig själv säga till Peter att det är det enda rätta att göra.
Att ingen varelse ska behöva lida när inget mer finns att göra.
”Vem är jag utan honom?”
Vi får en knapp halvtimme tillsammans med Nalle innan veterinären återvänder och ger honom den injektion som sakta men säkert ska föra honom över till hundhimlen.
Han har valt att ligga kvar på det kala golvet och vi sitter tätt intill, klappar och pussar, viskar i hans öra hur mycket vi älskar honom.
När han ett par minuter efter tre för sista gången andas på min hand brister alla fördämningar.
Mitt liv som Nalles matte är över och jag vet inte längre vem jag är.
Vem är jag utan honom?
Jag minns bara vagt tiden innan han tassade omkring i mitt hjärta och hur livet utan honom ska bli vet jag ingenting om.
Från och med nu är inget längre som det var, för Nalle finns inte längre kvar.
