SÖNDAGSKRÖNIKAN

Alla som läst någon av mina eller mattes krönikor vet hur mycket vi uppskattar våra promenader.

Vårt förvirrade irrande, enligt matte, målmedvetet motionerande enligt mig.

Men den senaste tiden har våra gemensamma naturupplevelser störts av ett nytt fenomen.

Matte kallar det ”Södermalmssyndrom”, alternativt manlig medelålderskris.

”Det kännetecknas av män iförda tajta kläder av stretchigt material, solglasögon och cykelhjälm”

Det kännetecknas av män iförda tajta kläder av stretchigt material, solglasögon och cykelhjälm.

Samtliga susar fram som om de äger grusvägen de trafikerar och ingen av dem vet hur man använder ringklockan.

Ni vet, den där lilla blanka metallmanicken som sitter monterad på styret.

Matte muttrade något om klockspel klätt i lycra, men det var inte samma sak sa hon.

Själv funderar jag på att damma av mina gamla manér och nafsa efter deras neonlysande ändalykter.

Som alla vet är grusvägar i natursköna omgivningar i första hand avsedda för oss som i lugn och ro vill njuta av fågelsång och fläckar.

Fågelsången är väl mest mattes grej, men fläckar får mig på gott humör.

När jag då får vittring på en spännande doft på andra sidan vägen är det givetvis så att jag har företräde.

Blänger surt

Men begriper de där fartdårarna det?

Nix!

De blänger surt och spinner sedan vidare mot…ja, mot vad?

”Varför cyklar de så fort?”

Varför cyklar de så fort?

Om det bara handlar om hastighet kan de väl köpa motionscykel och köra så långt de vill i sitt eget vardagsrum?

Vill de njuta av vackert väder och frisk luft föreslår matte och jag att de skaffar en fyrbent kompis att uppleva naturen med.

Ett annat fenomen som stör friden för irrande flanörer är förstås sparkcyklisterna som inte heller förstår sig på vett och etikett på vägarna.

De far fram som fullkomliga vägvillingar , mitt alldeles egna uttryck för folk som inte tar hänsyn till oss som tar oss fram till fots och tass.

Hur ska vi hinna höra och förflytta oss när de inte signalerar?

Tuta eller pingla hellre en gång för mycket än en gång för lite.

En signal betyder så mycket, som bekant.

Använd reflex!

Och på tal om signaler.

Använd reflex!

I mörkret är det viktigare att synas än att höras.

”Det lärde jag mig redan som liten valp”

Det lärde jag mig redan som liten valp.

Bortser man från de här störande inslagen så njuter matte och jag alldeles extra mycket just nu.

Den hemska hettan ligger bakom oss och den isande kylan ligger fortfarande långt framför oss.

Vår bästa tid är nu, med andra ord.

Och nu är det tid för något gott.

I mattes fall betyder det kaffe och äppelkaka, själv hoppas jag på en köttbulle eller två efter krönikeskrivandet.

Tass och hej från matte och mig!

// Nalle