”Om vi inte gör något får vi väl på sikt återinföra ättestupa och fattigstugor”

2020-09-05 0 av Thomas Wennerklint



LÖRDAGSKRÖNIKAN

Det finns många yrkesgrupper i samhället som jag är imponerad av; poliser, brandmän, ambulanspersonal är några.

Alla som arbetar inom sjukvården i Sverige har haft det tuffare än vanligt i år, naturligtvis på grund av Corona, men även i vanliga fall är det ett stressigt arbete.

Igår på nyheterna såg jag ett reportage från Östersund om arbetssituationen på sjukhuset där och samtidigt så pratade man om att sjuksköterskor säger upp sig för att de inte orkar mer. Sedan söker de nytt jobb när de har fått vila – och jobb det finns ju.

Minst sagt en bedrövlig situation.

Jag skulle nu vilja lyfta fram all personal som jobbar inom vård och omsorg, de som tar hand om våra nära och kära som inte kan klara sig själva. Våra gamla, våra sjuka och de som har funktionsnedsättningar av olika slag, såväl fysiska som psykiska.

Ni gör ett fantastiskt arbete och ni är så viktiga!

Det är också er jag sätter mitt framtida hopp och tillit till.

När jag själv blir gammal hoppas jag att jag har kraft och ork att ta hand om mig själv tills den dag jag drar mitt sista andetag.

”Tänker på mina barn”

Men jag tänker på mina barn. Båda mina barn har diagnoser, tyvärr tuffa sådana, som gör att de i hög utsträckning inte kommer att klara sig på egen hand i vuxenlivet.

Helt ärligt så behövs det omsorg i princip dygnet runt.

Så länge jag finns till kommer jag att se till att barnen har det så bra som det bara är möjligt, så jag kommer att möta mycket personal på barnens framtida särskilda boenden.

Jag ska försöka att inte vara för jobbig, men om jag blir det, kom då ihåg att det är mina barn det handlar om – det käraste jag har, jag kan inte kräva mindre än det allra bästa.

Får de inte det blir jag säkerligen besvärlig, men då tar jag det med cheferna – inte personalen på golvet.

Redan nu har jag mött och möter fantastisk personal på särskola, träningsskola och korttidsboende – ni är guld värda.

Men tankarna på framtiden kan vara otroligt jobbiga. Hur ska det bli när jag eller barnens mamma inte finns där för att ta till vara deras intressen? Hur kommer de att bli omhändertagna? Blir de sedda? Får de en meningsfull tillvaro?

Det knyter sig inombords ibland. Det blir svårt att sova. Tänk när jag inte har kontroll längre.

Ibland blir jag bara ledsen.

Jag lär väl knappast bli 150 år så jag kan vara med mina barn i hela deras liv, men jag lovar att jag ska försöka. Jag kan vara en envis, seg gubbe.

Inte blir man lugnare av att läsa hur nedmonteringen av LSS, assistansservice och äldreomsorg bara fortlöper. Det är ständiga nedskärningar och indragningar av tidigare beviljad hjälp.

Jag har skrivit om det förr, men kan skriva det tusen gånger till: De svagaste i vårt samhälle ska ha den bästa vård och omsorg, det är inget att diskutera. Jag tycker att ett samhälle i grunden definieras av hur man tar hand om dessa grupper – eller inte gör det.

”På väg åt fel håll”

Mitt intryck är att vi är på väg åt fel håll, hur ska vi annars tolka alla de signaler vi ser i samhället.

Vi ska skämmas i Sverige. Vi har haft alla möjligheter att ha den bästa omsorgen i världen, men har slarvat bort den.

Tänk att det finns människor som av hjärtat verkligen vill arbeta inom vård och omsorg för att det känner att de gör skillnad, att det de gör betyder något, kanske allt, för en annan människa. Det kan vara världens finaste arbete.

Men varför värdesätts det inte? Lönerna är låga, arbetstiderna är obekväma; nätter, tidiga morgnar, sena kvällar, helger och på vissa håll det idiotiska påhittet delade turer. Uselt.

Det saknas förstås ofta folk. Då plockas det in vikarier utan utbildning (inget ont om dem), om man inte går kort – för det finns inga alternativ.

Hur blir kvaliteten? Hur tas äldre, sjuka och personer med funktionshinder om hand egentligen?

”Hoppas ni orkar”

Jag är så glad och tacksam för att min son möter fantastisk personal på träningsskolan och på korttidsboendet. Jag är trygg när han är hos er, hoppas ni orkar vara kvar.

Tyvärr är det alltför ofta massor med platsannonser där det söks efter personal till vård och omsorg. Personliga assistenter saknas… ja listan kan göras lång.

Inför sommaren söker kommunerna inte en vikarie, det kan vara 100-200 vikarier som efterfrågas i samma annons.

Och i år går som sagt många på knäna redan när Corona har gjort arbetssituationen än mer krävande med skyddsutrustning och restriktioner av olika slag.

Att allt inte står rätt till med vården och omsorgen i landet är ingen nyhet, att Oskarshamns kommun inte utgör något undantag är bekräftar detta. Jag tänker förstås på debatten om äldreomsorgen som blossat upp de senaste veckorna i Oskarshamns-Nytt.

Tyvärr är missförhållandena i Sverige ett systemfel. Det blir dock inte bättre om personal inte vågar kritisera sin arbetssituation.

”Har vi råd att låta bli?”

En uppvärdering av yrkena inom vård och omsorg skulle vara på sin plats. Men det kostar och ingen vill betala den notan för den kommer att bli gigantisk.

Frågan är: Har vi råd att låta bli?

Om vi inte gör något får vi väl på sikt återinföra ättestupa och fattigstugor, samt gömma undan dem som vi inte kan ta hand om…

Jag vill inte ligga vaken om nätterna och fundera på framtiden för mina älskade barn.

Alla föräldrar är naturligtvis oroliga för hur det ska gå för barnen ibland, men om man, som mina barn är beroende av andra människor och deras välvilja, kommer saken i ett annat läge.

Det är många beslut som ska fattas inför framtiden. Om det finns en väl fungerande omsorg kommer dessa att bli lättare att fatta.

Det ska finnas en trygg framtid för alla – men framförallt för dem som inte har förmågan att tala för sig själva.

När man har fullt upp i vardagen kan man slå bort funderingar på en osäker framtid för barnen, men när man någon gång får tid över smyger de sig på.

Kan politiken hjälpa mig att bli lugnare?

Ta hand om varandra!

Thomas

TEXT

THOMAS WENNERKLINT

thomas@oskarshamns-nytt.se