SÖNDAGSKRÖNIKAN
Den 26/7 i år uppstod ett tomrum i mitt liv.
Efter elva år, två månader och tjugofyra dagar var jag inte längre någons matte.
Nalle hade blivit en änglahund och lägenheten kändes så tom.
Jag såg dagar och veckor av gråhet och tristess framför mig.
Men så plötsligt är lägenheten full av liv och rörelse igen.
Överfull till och med.
Att en enda liten valp kan ta så mycket tid och plats i anspråk är häpnadsväckande.
5,5 kilo hund fulltankad med raketbränsle.
Det bits, kissas, bajsas, leks och skälls i en sån omfattning att jag knappt hinner tänka.
Än mindre duscha, äta eller hinna med någon av alla andra vardagliga ting jag brukar ha på schemat.
Semestervecka
Jag har till och med tagit ut en semestervecka för att kunna avlasta sambon som ska hinna med att driva tidning mellan hundpromenaderna.
Den långa, tomma tid jag såg framför mig efter Nalles plötsliga död har förbytts i en existens jag vagt känner igen.
Även om Nalle med tiden blev en lugn och trivsam herre som uttryckte sig med takt och ton började även hans liv med bitande, bajsande, lekande och kissande i en omfattning som gjorde oss utmattade.
Det är lätt att bli frustrerad över stressen och det är likaledes lätt att glömma den när valptiden är förbi.
”Lägenheten och livet har fått färg och energi igen”
Caroline Andersson, krönikör
Så nu tänker jag göra mitt bästa för att njuta av vårt lilla krutpaket och se fram emot den dag han vuxit från bitande i fingrar och kissande på mattor.
Och, ja, mattorna försvinner en efter en från golven.
Tvättmaskinen går varm och golvet känns kallt.
Men det är det värt.
Lägenheten och livet har fått färg och energi igen.
