SÖNDAGSKRÖNIKAN
Prokrastinera.
Det låter som namnet på någon medicin och ligger inte helt bekvämt i munnen.
Men det är vad jag ägnat min söndag åt.
Att skjuta upp saker är vad jag använt min lediga tid till.
Till slut var tiden ute för att göra grönsaker i ugnen och kyckling på spisen.
”Då sovs det minsann inte till halv tio på en söndag”
Caroline Andersson, krönikör
Baka matbröd hanns med, men bara med nöd och näppe.
Avfrostningen av frysen frös inne.
Så här funkade det inte när Nalle levde.
Då sovs det minsann inte till halv tio på en söndag.
Endast av medicinska skäl kunde sovmorgnar tolereras.
Uppskjutarbeteende
Och prokrastinering (uppskjutarbeteende) är inte en sjukdom, även om det ibland kan kännas så.
Som idag.
När en hastig koll på först termometern och sedan utbudet av serier på SVT Play var avklarad tog uppskjutandet sin början.
Jag åt frukost och bäddade sängen, men sen tog det stopp.
Med hastigheten hos en sengångare tog jag mig an dagen.
Ett par timmar framför teven, en tur ut i köket för att rosta bröd.
Ytterligare ett par timmar framför teven, ut i köket för att steka hamburgare och mikra bröd.
Plötsligt var klockan halv sex och nu var jag tvungen att fatta ett beslut: baka matbröd eller laga mat.
Vi kan överleva på varmkorv och köttbullar ett par dagar, men lika lång tid utan mitt hembakta bröd klarar vi inte.
”Vore något”
Så jag segade min trötta kropp ur sängen och drog igång med att blanda, mixa, mäta och vispa.
Trots en trötthet som inte ville ge med sig blev jag klar med brödet i samma stund som diskmaskinen stannade och när jag ändå var på benen plockade jag ihop tvätten som hängde på tork.
Nu återstår inte många timmar av dagen så ska det bli något mer gjort får jag avrunda här och lämna datorn för duschen och sedan dela dosetten.
Undrar om det finns någon medicin att lägga i den som botar uppskjutning?
Det vore något.
