OSKARSHAMN

Barnläkaren Anders W Jonsson, som är Centerpartiets talesperson i sjukförsäkringsfrågor, säger att han får en hel del tankar efter att ha läst ON-artikeln om den ensamstående kvinnan i Skåne som ”sitter i skiten” efter att ha blivit utförsäkrad från Försäkringskassan.

– Det är klart att man inte kan springa i trappor om man har artros – men arbetar man som undersköterska i Hässleholms kommun, där det måste finnas åtminstone 1 000 anställda, så måste det finnas ett antal andra jobb som den arbetsgivaren kunde ha låtit henne gå över till – det var det första jag tänkte på, säger han i en intervju med vår tidning på tisdagseftermiddagen.

”Jobbar man åt en golvläggningsfirma och får knäartros, ja, då förstår jag att det är nästintill omöjligt att bli omplacerad. Men i en stor kommun, eller i en stor region, måste det vara möjligt”

Anders W Jonsson, Centerpartiets talesperson i sjukförsäkringsfrågor

– Jobbar man åt en golvläggningsfirma och får knäartros, ja, då förstår jag att det är nästintill omöjligt att bli omplacerad. Men i en stor kommun, eller i en stor region, måste det vara möjligt. Därför har vi våra tidsgränser – efter tre månader ska man se om det inte finns något annat jobb hos arbetsgivaren. Och efter sex månader ska man titta efter ett annat jobb på arbetsmarknaden, säger Anders W Jonsson.

Kvinnan i artikeln, som bland annat berättade att hennes pågående omplaceringsutredning drar ut på tiden, bestämde sig att det var dags för en omskolning.

Hon gick en tvåårig lönespecialistutbildning – men hon har inte lyckats få något jobb inom det området.

”Företagsamt”

– Det var företagsamt av henne att skaffa sig en helt ny utbildning, måste jag säga, säger Anders W Jonsson.

Den 57-åriga kvinnan var alltjämt sjukskriven när hon, tre dagar in på det nya året, fick ett meddelande om att Försäkringskassan hade utförsäkrat henne.

– Jag sitter riktigt i skiten – jag har ingen som kan hjälpa mig. Får ingen sjukpenning och jag kan inte få någon A-kassa. Jag kan inte betala mina räkningar den här månaden. Har kämpat, kämpat och kämpat – men det går inte, får ingen hjälp någonstans. Söker alla jobb jag kan hitta, men får inget napp. Ingen vill ha en halt, tjock gammal ”värk- och gnällkärring”. Vad är det för ett samhälle vi lever i? Det är dags för en lagändring. Det här fungerar ju inte. Alla har inte anhöriga som kan försörja en – och de ska inte behöva göra det heller. Jag fick till och med avslag på min ansökan om ekonomiskt bistånd, på grund av att jag har en bil som är värd cirka 10 000 kronor. Jag behöver bilen för att kunna ta mig fram, då jag inte kan gå längre sträckor på grund av ryggen och mina knän. Går med två käppar, sa kvinnan, som berättade att hon vaknar med en panikkänsla och en klump i magen varje morgon.

Anders W Jonsson konstaterar att hennes problem är ”mycket välkänt”.

”Så är det ju inte”

– För det första ska man veta att mellan 97 och 98 procent av dem som begär sjukpenning får det beviljat. Men där det blir problem, ja, då handlar det inte sällan om det som hon har råkat ur för – nämligen att kommunikationen mellan behandlande läkare och Försäkringskassan, och den medicinska rådgivaren där, inte fungerar. Där finns det gott om missuppfattningar – många av mina läkarkollegor tror fortfarande att det är de som tar besluten om sjukskrivningar, men så är det ju inte.

– Vi läkare är jätteduktiga på att ställa diagnoser – det vill säga slå fast vad den aktuella patienten lider av. Men däremot är vi sämre när det handlar om att göra bedömningar av arbetsförmågan. Där är det inte sällan så att behandlande läkare ställer korrekt diagnos och gör en bedömning av arbetsförmågan. Sedan går det över till Försäkringskassan – och Försäkringskassan ska inte ifrågasätta diagnosen, utan i stället titta på arbetsförmågebedömningen. Där anser Försäkringskassan, av och till, att underlaget inte duger. ”Det som är beskrivet här innebär inte nedsatt arbetsförmåga, generellt sett, så det blir avslag”, kan handläggaren konstatera.

”Gammalt bekymmer”

– Men det är, som jag sa, ett gammalt bekymmer. Och den förra regeringen tillsatte en utredning. Det var Marina Tuutma (specialist inom allmänmedicin och ordförande i Svenska distriktsläkarföreningen) som utredde det här. Hur ska man göra? Det var huvudfrågan. Ska Försäkringskassan sköta alltihop? Eller ska behandlande läkare ta besluten? Hon levererade ganska nyligen sitt betänkande – och hon slog fast att det här är en process där man behöver både de behandlande läkarna, som ställer diagnoserna och gör sina arbetsförmågebedömningar, och Försäkringskassan, som måste kunna begripa vad läkarna skriver i intygen.

Anders W Jonsson berättar att han satt med i referensgruppen och att han har läst igenom utredningen.

”Jag tycker att hon kom fram till väldigt bra förslag. Där är det ju bara för regeringen att agera och verkställa”

– Jag tycker att hon kom fram till väldigt bra förslag. Där är det ju bara för regeringen att agera och verkställa. Allt behöver inte ändras i lag, utan det rör sig om uppdrag till Försäkringskassan samt att gå igenom utbildningssystemet för läkare, med mera. Det skulle inte lösa alla problem – men det skulle leda till att betydligt färre drabbades av det som den här stackars kvinnan råkade ut för.

”Hittar en väg”

– Men även om man genomför de föreslagna förändringarna – och läkarna blir bättre på att skriva bra intyg – och Försäkringskassan förstår precis vad läkarna skriver, så kommer ändå ett antal personer, som begär sjukpenning, att få avslag. Är du sjukskriven, så är det svårt att gå över till en A-kassa – då är det ytterst försörjningsstödet hos kommunerna som gäller. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) har tittat på detta och det är faktiskt inte så att alla går till försörjningsstöd. För en del fungerar det som en signal som gör att man hittar en egen väg till ett arbete som fungerar. Så det är inte så att hundra procent i den gruppen går till försörjningsstöd hos kommunerna. Men det är en fruktansvärd situation att hamna i.

Hur ser du på ett skarpt förslag om att faktiskt lämna över sjukpenningsmakten helt och hållet till de behandlande läkarna? Att det som står i sjukintygen ska gälla…

– Nej. Marina Tuutma hade i uppdrag att titta på just det, för att se om man kunde förenkla det hela. Men hon, som själv är läkare, kom fram till att ”nej, det här systemet måste vara rättssäkert”. Allt är frid och fröjd så länge folk hamnar hos en läkare som kan det här, och gör en korrekt bedömning. Men det finns de som hamnar hos klåpare också, där läkaren exempelvis säger att ”jag vet att du har artros i båda knäna, men du kan minsann jobba som golvläggare”. Det måste vara rättssäkert – det är Marina Tuutmas huvudargument.

”Sjukskrivning, eller inte, får inte bero på vilken distriktsläkare man har”

– Läkare som känner och har följt patienten, och som har ställt diagnosen, behövs. De gör bedömningarna – men sedan måste Försäkringskassan och de medicinska rådgivarna där värdera underlagen. Är det här tillräckligt? Det är den frågan som ska besvaras. Sjukskrivning, eller inte, får inte bero på vilken distriktsläkare man har. Oavsett om man bor i Kiruna eller i Ystad, så måste det bli samma beslut om man har samma symptom och samma arbete. Det är ett tecken på rättssäkerhet. Jag litar helt och hållet på Marina Tuutmas bedömning. Hon vill behålla systemet, men höja kompetensen. Det är hennes förslag. Men sedan får vi se vad remissinstanserna säger om det.

Förslaget handlar alltså om att läkarna ska bli bättre på att skriva sjukintyg?

– Ja, att det ska bli mer rättssäkert. Men när det hamnar hos en läkare på Försäkringskassan, så är det inte säkert att den läkaren har specialistkompetensen som krävs i det aktuella fallet. Därför kan Försäkringskassans läkare, många gånger är det erfarna distriktsläkare som jobbar på timmar hos Försäkringskassan i slutet av karriären, behöva bli mer inriktade på att, exempelvis, hålla på med svåra neurologiska sjukdomar eller cancer. Men det stora problemet är nog att Sveriges 50 000 läkare, som har möjlighet att skriva sjukintyg, kanske inte har den allra högsta kompetensen på området.

Förslaget går således ut på att vässa kompetensen både hos de behandlande läkarna och försäkringsläkarna?

– Ja. Och inte bara försäkringsläkarna, utan Försäkringskassan generellt sett.

– Men, med det sagt, det kommer inte att lösa det för alla. Det kommer fortfarande att finnas utsatta människor som känner att de inte har någon arbetsförmåga kvar – samtidigt som Försäkringskassan säger ”jo, vi ser att du har det – varsågod att börja jobba”.

Och kan man inte jobba, så hänvisas man till försörjningsstödet, eller socialbidrag som det hette förr?

– Ja, det är det yttersta skyddsnätet i Sverige.

Är inte socialbidraget väldigt lågt? Många vittnar om att det inte är lätt att klara sig på socialbidragspengarna…

– Nej, men i tillägg till försörjningsstödet kommer pengar till bostad. Och har man dessutom tre, fyra eller fem barn, ja, då handlar det inte om så små pengar.

– Tidigare var problemet att det inte fanns några möjligheter att ställa krav på dem som hade försörjningsstöd. Men där har ett antal lagändringar genomförts – för att man inte ska hamna i ett permanent försörjningsstöd.

– Och jämför man den som får försörjningsstödet med garantipensionären, alltså den som bara får en garantipension, så kan man konstatera att de får ungefär lika mycket.

Om man verkligen är så sjuk att man inte kan jobba mer, då ska man väl få möjligheten att bli sjukpensionär, eller få sjukersättning som man säger i dag?

– Ja, och det beskrivs väldigt väl i en rapport från ISF, där man konstaterade att det har svängt med politiskt mode. I början av 00-talet var det väldigt lätt att bli sjukskriven – och blev du sjukskriven, så blev du per automatik sjukpensionär efter två år. Det var det som gjorde att vi fick 149 sjukpensionärer per dag.

”Väldigt besvärliga”

– Sedan skruvade alliansregeringen åt det där, så det blev i princip omöjligt att få sjukersättning. Konsekvenserna blev väldigt besvärliga. Nu har man återigen skruvat lite grand på ventilen, för att det ska vara lättare att få sjukersättning. Har man en totalt, och permanent, nedsatt arbetsförmåga, ja, då ska man ha sjukersättning. Men det ska också finnas möjligheter att komma tillbaka – det är viktigt.

– Har du en sjukersättning och vill börja jobba igen, så ska du inte bli av med sjukersättningen under en övergångsperiod, säger Anders W Jonsson, som sammanfattningsvis slår fast att sjukförsäkringsområdet är väldigt svårt.

– De individer som kommer i kläm, de får det riktigt, riktigt tufft. Är du då dessutom arbetslös när du får en svår sjukdom, då drabbas du ännu hårdare. Då kan du i och för sig få sjukpenning, men det blir på lägstanivån. Så om du som journalist tjänar ganska bra och blir arbetslös om Oskarshamns-Nytt läggs ned – och får cancer två veckor senare, ja, då får du lägsta möjliga sjukpenning. Det är en anomali.

Är det något ni vill ändra på?

– Ja, och regeln kom för 20 år sedan, då man såg att alla höginkomsttagare, som blev arbetslösa, blev sjukskrivna och fick en bättre ersättning. Därför gick man in och lade ett tak på det där, på cirka 14 000 kronor – och det taket har legat kvar, i princip. Det finns väldigt mycket att göra – och man önskar att det fanns mer politisk enighet kring det här, för de snabba rycken fram och tillbaka är väldigt olyckliga. Det drabbar människor.

Ni i Centerpartiet vill i alla fall förändra en del?

– Ja, vi har ett antal tankar på mindre förändringar som man skulle kunna genomföra. Och nu finns det ett flertal förslag i pipelinen – och det är Marina Tuutmas utredning om sjukintygen. Där är det bara att köra på det, anser vi. Men det hjälper förstås inte dem som redan har drabbats. Det gör i alla fall att ett antal som har hamnat i den här kvinnans situation inte behöver hamna där, säger Anders W Jonsson.

Har du något råd till den som inte ens får socialbidrag?

– Försörjningsstöd har man rätt till. Men om man har försörjningsstöd så kan man inte säga att ”jag tänker över huvud taget inte lägga två stickor i kors för att något ska hända”. Numera är du skyldig att exempelvis hjälpa till inom den kommunala parkförvaltningen. Det nya som kommer att komma, är att försörjningsstöd inte kommer att betalas ut till dem som säger att de bara tänker sitt hemma i sina soffor och att de inte tänker hjälpa till med något över huvud taget. Men de som är värst utsatta är ju de stackars flyktingarna från Ukraina, som är i Sverige, och där regeringen har sagt att de vackert får klara sig på den helt ovärdiga dagspenningen.

Men för att få socialbidrag i Sverige, så måste man, exempelvis, sälja sin bil, om man har en. Är det inte rimligt att man ska kunna behålla den om man får ett jobb och måste ha bil för att kunna ta sig dit och hem?

– Nej, när det gäller försörjningsstödet, så ska man först och främst uttömma alla möjligheter som man själv har. Bankkonton ska tömmas och allt som man kan sälja ska säljas – man ska göra sig av med bilen, med mera. Och man ska bo i en billig lägenhet. Sedan går samhället in. Försörjningsstödet ska vara det yttersta stödet.

Jag tänker att det blir lättare att ta sig tillbaka till ett yrkesliv om man får behålla bilen. Man kanske får ett jobb som ligger tre mil från hemmet och det går kanske inte några bussar…

– Nu är jag ute på svag is, men jag tror att det finns möjligheter till undantag om du hittar ett jobb och säger till socialtjänsten att ”nu kan jag få ett jobb, men jag behöver ett transportmedel”. Men jag är inte helt säker, säger Anders W Jonsson.