LÖRDAGSKRÖNIKAN
Skola för alla? Eller för ingen?
Alla ni som läser detta har gått i skolan. Hur många år ni gick och hur länge sedan det var skiljer sig åt, men alla har ni erfarenheter och därmed säkert också åsikter om dagens skola och utbildningssystem.
För mig som har arbetat med elever sedan 1995 – främst gymnasielever, men på senare år även högstadieelever – är det helt klart att skolan i Sverige har stora utmaningar framför sig och att kommunernas allt sämre ekonomi riskerar att drabba skolan och våra barn och ungdomar ännu hårdare.
I dalande
Vi läser om betygsinflation samtidigt som det kommer larmrapporter om att allt fler elever får allt sämre kunskaper. Sveriges resultat i internationella jämförelsestudier har varit i dalande länge.
Det är svårt att locka studenter till lärarutbildningarna och i princip alla som söker kommer in – många med både bristande förkunskaper och låg motivation. Den gamla klyschan ”kan jag inte bli något annat kan jag i alla fall bli lärare” är tyvärr i högsta grad sann.
”Det hjälper inte att skapa fler utbildningsplatser om ingen vill söka, men det verkar inte myndigheterna förstå. Istället borde läraryrkets status höjas och arbetsvillkor förbättras”
THOMAS WENNERKLINT, KRÖNIKÖR
Det hjälper inte att skapa fler utbildningsplatser om ingen vill söka, men det verkar inte myndigheterna förstå. Istället borde läraryrkets status höjas och arbetsvillkor förbättras.
Det kommer också rapporter om att väldigt många elever mår dåligt, många lider av psykisk ohälsa. Hur tas elever med olika former av NPF-diagnoser om hand? (NPF = Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar).
Arbetssituationen för lärare (och indirekt elever) blir alltmer ansträngd. Det läggs på mer undervisning och fler kringuppgifter för att det ska sparas pengar.
Klasserna blir större – det sparar man också pengar på eftersom det behövs färre lärare.
Fast förmodligen bara till en början ska tilläggas.
En utmaning
Att undervisa stora grupper är en utmaning. Det är inte ovanligt med grupper på uppemot trettio elever på högstadiet och gymnasiet. Jag har till exempel för närvarande två klasser på högstadiet där det är 26-28 elever.
De flesta kommuner har snygga planer och dokument som informerar om hur fantastiskt man arbetar med fortbildning och pedagogiska tankar. Det är ”eleven i centrum” och andra floskler. Man visar hur man tar hand om elever med svårigheter genom att skriva ett dokument man kan visa upp för den som ska granska skolan, men hur det ser ut i den krassa ekonomiska verkligheten är en helt annan.
”Hur individanpassar du din undervisning med 28 elever på en sextiominuterslektion?”
Det heter att lärare ska ”individanpassa” undervisningen och det är klart att alla försöker göra detta, men tänk efter; hur individanpassar du din undervisning med 28 elever på en sextiominuterslektion? Spridningen i fråga om intresse, förmåga och ambition hos eleverna du har framför dig kan i bästa fall beskrivas som ”rejäl”. Ett bättre ord är ”enorm”.
Fler vuxna i skolan
Det behövs fler vuxna i skolan. Inte bara lärare. Klasser på högstadiet borde begränsas till runt 20 elever för att öka både kvalitet och måluppfyllelse. Då kan man på ett bättre sätt känna att man hinner med att ”se” varje elev varje lektion och även kunna ge dem feedback på genomförda moment – något de ofta lär sig mer av.
De elever som har NPF-diagnoser eller behöver stöd och hjälp på annat sätt behöver finnas i olika grupper och med tillräckligt många vuxna. Det går inte att, som man gör på många håll, fösa samman alla dessa elever som inte ”passar in” i, eller klarar av att vara i helklass, i ett och samma rum.
”Den krassa, ekonomiska verkligheten gör att man försöker stoppa in fler elever i samma grupper när man i själva verket borde anpassa skoldagen betydligt mer individuellt”
Den krassa, ekonomiska verkligheten gör att man försöker stoppa in fler elever i samma grupper när man i själva verket borde anpassa skoldagen betydligt mer individuellt.
Vi säger att vi ska ha en skola för alla men istället riskerar vi att få en skola som inte passar för någon. Alla ska pressas in i samma mall.
Det som behövs är lagom stora klasser och ”specialgrupper” som är rätt anpassade till gruppen både vad gäller personal och undervisningsmetoder.
Har vi råd att spara på barnen?
Just nu är skolan på väg åt motsatt håll och vi riskerar att tappa flera elever både kunskapsmässigt men framför allt socialt. Vad kommer detta att kosta i framtiden?
Har vi råd att spara på barnen? De är ju faktiskt det här landets framtid.
Svaret är enkelt: Nej!
Att investera mycket i vettig utbildning och ordentligt stöd kommer att vara en av de största framtida besparingarna vi kan göra i Sverige.
Nu har vi då äntligen krystat fram en ny regering – undrar hur de tänker kring skolpolitiken?
Ha en fortsatt bra helg!
/Thomas
Foto: Freepik
