Sök
Stäng denna sökruta.
Edit Content
Sök

Hem

Bonus

Samarbeten

LÄSARservice

ANNONS

Oskarshamns-Nytt

MENY

ANNONS

Aktuellt

Lördagskrönikan: ”Det är jag förbannat stolt över”

Få vårt nyhetsbrev i din mejlbox gratis

Varje lördag får du aktuella artiklar, tips om evenemang & mycket mer. Fyll i dina uppgifter och bekräfta din e-postadress. Prenumerationen är gratis och du kan avsluta den när som helst:

ANNONS

LÖRDAGSKRÖNIKAN

Idag blev det långt, men jag hoppas ni orkar läsa hela texten.

Är ni stolta över det yrke ni har och det jobb ni gör?

Det tycker jag att ni ska vara – oavsett vad ni arbetar med. Alla yrken behövs, det finns inte ”finare” yrken än andra – det är bara skillnad i omvärldens sätt att värdera arbetet.

Varför blev jag lärare?

Den enorma lönen?

Nej, det är inte sant – även om löneutvecklingen gått åt rätt håll sedan jag tog min gymnasielärarexamen 1995 så är det inget yrke du blir stormrik på.

Loven?

Sommarlov, jullov, sportlov, påsklov…

”Välkommet andningshål”

Nej, inte heller det var orsaken till att jag valde läraryrket, även om loven är ett välkommet andningshål där man kan ladda batterierna så att man gör ett gott arbete under terminerna.

Jag ville jobba med människor och jag hade haft förmånen att ha väldigt många bra lärare under min egen skoltid.

Det inspirerade mig.

Att det blev kemi och biologi för mig handlade väldigt mycket om min kemilärare på gymnasiet; han var nära pensionen men en oerhört engagerad man, lite kantig kanske emellanåt, men otroligt mån om eleverna.

Han och en matematik/fysik-lärare samt en SO-lärare jag hade på högstadiet har varit mina förebilder.

Men som alltid hittar man sitt eget sätt att möta människor och hjälpa dem i utbildningssituationer. Att se varje människa, bekräfta dem och respektera dem är en förutsättning för att göra ett bra jobb.

”Tydlig ledarroll”

Att dessutom ha en tydlig ledarroll i klassrummet är viktigt, eleverna – och framför allt på gymnasiet – ska naturligtvis ha inflytande och kunna påverka, men det är ändå jag som till syvende och sist har ansvaret och sätter ramarna.

Under alla mina år har jag mött mängder av elever, jag vet inte hur många – men jag är stolt över att säga att jag inte haft en enda allvarlig konflikt med varken elev eller vårdnadshavare, inte speciellt många små konflikter heller.

Det handlar inte om att ge efter eller göra som elever vill. Ungdomar förstår väldigt mycket om man är tydlig och rak i sin kommunikation.

Hur vet man att man gör ett bra jobb?

Är det om man sätter höga betyg på sina elever? Självklart inte.

Visst är det kul om man får göra det, men för mig är det att se att eleverna är trygga i mitt klassrum, vågar misslyckas och gärna kan slänga lite käft med mig när det passar. Ett tillåtande och bekvämt inlärningsklimat.

Sedan når olika elever olika långt i förhållande till kunskapskraven och når olika betyg.

Jag får en bekräftelse på att jag har gjort något bra när gamla elever glatt hälsar på mig när man stöter på dem eller när de kommer och hälsar på och säger att de fått med sig så mycket från gymnasiet.

Härom veckan kom två elever som gick ut Naturvetenskapsprogrammet i våras och nyss börjat olika utbildningar till skolan och de berättade att de verkligen känt sig förberedda för högre studier. Det visade sig också att de hade med sig betydligt mer kunskaper, inte minst laborativt, än sina kurskamrater från andra gymnasier och fick hjälpa dem med mycket.

Eget skryt luktar illa, det är jag medveten om, men jag och mina kollegor på Mönsteråsgymnasiet har arbetat tillsammans i många år med att utbilda naturvetare för fortsatta studier och målsättningen har hela tiden varit att universitet och högskola ska kännas som ett naturligt steg för dem.

”Gjort skillnad på riktigt”

Det får vi kvitto på år efter år och det är jag förbannat stolt över.

Det bästa med jobbet är ändå när man känner att man gjort skillnad på riktigt.

Alla elever har olika förutsättningar och många har det jättetufft, både hemma och i skolan.

När man når fram till en elev, ser att eleven växer – att hen känner att hen kan klara saker. Det är lön för mödan.

Jag hade en sådan dag förra veckan, ett muntligt prov med en elev som gick väldigt bra och utmynnade i ett förtroligt samtal om allt möjligt.

Eleven kände ett förtroende för mig och kunde öppna upp, det är en bra känsla. Här handlar det inte om att sätta högsta betyg, det handlar om personlig utveckling – det är egentligen huvuddelen av det här jobbet.

Därför blir jag så besviken när man både hör talas om och ser lärare som totalt har missuppfattat sitt uppdrag. De som tror att man ska vara bästa kompis med sina elever och de som sätter ”snällbetyg”.

För det första är man lärare – inte kompis. Det innebär inte att man inte har en god och förtroendefull relation, men man är inte ”kompis”.

Elever vill inte ha dig som kompis, de vill att du är vuxen och visar att du är det. Elever vill ha tydlighet och ramar –ett klassrum utan ordning eller tydligt ledarskap gillar de inte.

Jag har under åren pratat med många elever som irriterat sig storligen på ”kompislärare”

Snällbetyg är ändå snäppet värre. Att sätta ett högre betyg än vad eleven har presterat i förhållande till kunskapskraven. Den här debatten har i mångt och mycket handlat om att friskolor sätter för höga betyg, men exemplen finns tyvärr på många håll.

”Brutalt uppvaknande”

Vad innebär det för eleven? Tja, du får ett kvitto på att du har kunskaper som du faktiskt inte har och det kan bli ett brutalt uppvaknande för eleven på en högskoleutbildning.

Ännu värre är om du får ett snällt E (godkänt) i årskurs nio när du saknar centrala kunskaper – när du börjar gymnasiet avslöjas detta obarmhärtigt och ditt självförtroende får sig en rejäl törn. Dessutom har du längre väg till att få rätt hjälp.

Elever ser faktiskt oftast också igenom detta. För några år sedan, eller flera år sedan, hade vi en lärare på ett program som hanterar elever verkligen behöver mycket stöd. Hen gjorde så lite som möjligt, eleverna fick lite ”övningar” att fylla i och vips; på några veckor hade de betyg i kurser som de inte hade klarat på flera år i grundskolan. En magisk lärare med fantastiska elevresultat?

”En bluff”

Inte alls – en bluff är det rätta ordet.

En av mina mentorselever hade bekymmer med ett specifikt ämne och skulle på ”hjälp” av den fantastiska läraren.

Efter ett par gånger där var eleven så förbannad – läraren varken kunde speciellt mycket eller verkade speciellt intresserad. Eleven lärde sig ingenting – men skulle säkert fått bra betyg. Nu var eleven intresserad av att kunna något och inte bara av ett betyg, så hon fick hjälp på annat håll och det blev jättebra.

Bluffläraren slutade och fick tyvärr jobb på en annan skola där hen, enligt elever där, verkar ha fortsatt på samma bedrövliga sätt.

Att betyg sätts likvärdigt och rättvist över hela landet, i alla kommuner och på alla skolor är det väl ingen som tror på. Kunskapskraven kan tolkas en del.

MEN att inte ta betygssättning på allvar och dela ut höga betyg, eller ”snäll-E”, till höger och vänster utan att det finns täckning för det är inget annat än tjänstefel.

Betygshetsen för att komma in på attraktiva utbildningar får inte vara en ursäkt.

Elever är oftast mycket medvetna om sina förmågor och begränsningar. Om man har en vettig dialog med eleven kring elevens kunskapsutveckling är betygssättning inget konstigt.

”Stolt över mitt yrke”

Jag är stolt över mitt yrke och det är det dagliga mötet med elever som håller mig igång även när det är tufft, för det kan läraryrket verkligen vara.

Dessutom är jag nog en rätt snäll och hänsynsfull människa – men några gratisbetyg, det sätter jag inte!

Ha en fortsatt trevlig helg!

Ta hand om varandra!

/Thomas

TEXT

THOMAS WENNERKLINT

thomas@oskarshamns-nytt.se

+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0

ANNONS

ANNONS

ANNONS

Shoppingguide

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS

ANNONS