KRÖNIKA

– Öööööööööööööööl!

Jag tänker på Hedebyborna-hallicken Brunzéns tydliga beställning när han stormar in på en restaurang med sina horor i släptåg.

Mon cousin – Carl-Sebastian Urse, spelad av den fantastiske Ingvar Kjellson – och hans kusin, baron Carl-Gustaf Urse (Per Myrberg) och hans fru Louise Urse (Lena Brogren) – föredrar fisförnäma stimulansmedel, högdjur som de är.

Medelklassmänniskorna Dr. Lundewall (Hans Strååt), Müntzing (kamrern på Sparbanken, spelad av Lauritz Falk) och Sill-Selim Zetterlind (Per Grundén) sitter och groggar och skroderar på stadshotellet i Trosa.

Sixten Svensson (Anders Nyström), Stora Småland (Börje Ahlstedt och Halvar Björk) och Ville Vingåker (Kent Andersson) i trasproletariatet/arbetar- och torparklassen dricker det de har råd med. Billigt öl och brännvin på Turisthotellet.

Alla har dock en sak gemensamt – något som inte är kopplat till samhällsklasserna:

– Man måste vaaaaara beruuuuusad, säger Carl-Sebastian Urse, och lejonparten av människorna i Sveriges bästa serie genom tiderna, Hedebyborna, håller med honom.

När det gäller huvudmålsättningen finns det minsann inga klasskillnader.

Dä ä yrsla de vill åt.

Nödvändig verklighetsflykt, både för hög och låg.

Det är synd om människorna, som han konstaterade – August Strindberg.

Under uppväxttiden i Venatrakterna skulle en dricka tills en däckade.

Sådan var ungdomskulturen – för dem som ville vara ”häftiga”.

Helst skulle man ha ett antal minnesluckor också. Hade man dessutom gjort något ”pinsamt”, så fick man högsta betyg av kamraterna

Hur starkt är det och hur mycket kostar det?

Det var de enda frågorna som ställdes när det gällde de alkoholhaltiga dryckerna.

Smakade det gott också, så var det bara en oviktig bonus.

– Dä ä yrsla en vill åt, som vi sa då, på den tiden då vi var hårt unga.

Men nu? Nä. Jag håller med dem som säger att man inte ska dricka fler än en eller två öl per tillfälle.

”Två starköl per gång är optimalt har jag noterat”

Peter A Rosén, krönikör

Två starköl per gång är optimalt har jag noterat.

Satte mig på uteserveringen på Gunnarsö i Oskarshamn i samband med en långpromenad häromdagen.

Drack två starköl, ”Höga Kusten” – 5,3%.

Väldigt gott.

Rekommenderas.

Efter de två ölen promenerade jag hemåt igen.

Så en gör nu…

Det är så en gör när en är 46 år (47 om en vecka).

Sprit har jag inte druckit på minst 25 år.

På hemvägen tänkte jag bland annat på min mormor, som var nykterist.

”Usch, vad äckligt det var”

Mormor

– Har du aldrig druckit sprit? Frågade jag en gång.

– Nej. Jo, en gång, i min ungdom, smuttade jag på en snaps. Usch, vad äckligt det var. Det gjorde jag inte om fler gånger, svarade hon.

Ja, det är bara att hålla med. Det är faktiskt inte speciellt gott med snaps. Grogg är inte heller någon höjdare.

Det här med spritminnena fick mig att tänka på en berättelse som jag hörde på en fest under den vilda tonårstiden.

Den handlade om en man från en ort i Vimmerby kommun som stammade en hel del.

Om jag minns rätt, så hade han nyligen träffat en kvinna som skulle komma hem till honom en lördag.

Han frågade vad hon ville ha i drickväg.

Hon önskade något vin med ett namn som var knepigt att uttala, även för dem som inte stammade.

Utan lapp

Mannen gick till Systembolaget i Vimmerby. Utan lapp med vinnamnet på.

På den tiden handlade man över disk.

– Ja ska ha e flaske…

Längre kom han inte trots upprepade försök.

Han fastnade gång på gång.

Till sist gav han upp.

– Äh, ge mej e flaske Renat för fan. En 75:a, sa han utan att stamma det allra minsta (den satt i ryggmärgen, förmodar jag).

Vad dambesöket tyckte om det är okänt.

Men om det trots allt är yrsla som är nummer ett, så duger det tveklöst med Renat.

Sett ur det perspektivet var det till och med ett bättre val, av kända och starka skäl.

Men jag, nä, jag nöjer mig med ett par starköl under midsommarhelgen.

Lagom är bäst.

Och det skadar ju inte om det är gott också…

Glad midsommar!

Foto: Systembolaget