SÖNDAGSKRÖNIKAN
Kalabaliken i Bender ägde rum den 1 februari 1713.
En övermodig Karl XII försökte med hjälp av 40 tappra karoliner besegra 600 turkar.
Ett nederlag som gått till historien, till och med blivit film. Men det är inte detta historiska slag söndagens krönika ska berätta om.
Kalabaliken i badrummet utspelades på långfredagen den 10 april 2020.
Jag hade redan ett par dagar tidigare invigt min medkonspiratör, chefredaktören, i min plan.
Med list skulle jag övermanna min intet ont anande motståndare och platsen för slaget var väl vald.
Utrymmet var minimalt.
Den enda flyktvägen gick genom dörren som förband badrummet med sovrummet.
Min motståndare hade jag vaggat in i en falsk trygghet med hjälp av en morgonpromenad och några läckra leversnittar.
Tillbaka i lägenheten utrymde jag slagfältet (läs badrummet) på allt som inte var vägg- eller golvfast, då jag förväntade mig en livlig strid.
Min motståndare, beväpnad med såväl tänder som klor skulle inte ge sig utan en fight.
Själv var jag till synes klent rustad för en kamp, men med duschmunstycke och schampo till min hjälp kände jag mig trots allt redo för vårt envig.
Jag lockade in min motståndare i ringen (rummet) och stängde genast dörren efter oss.
Emellertid drog jag inte till den tillräckligt hårt, något min motståndare genast drog nytta av och försökte helt fegt lämna platsen innan kampen hunnit börja.
Dörren reglades och jag drog mitt vapen. Av pur överraskning satte sig min motståndare ner och jag lyckades med mitt första mål: att blöta ner hans päls.
Motattack
Belåten med min framgång slappnade jag av för ett ögonblick och då gick han till motattack.
Likt en oljad blixt smet han förbi mig och skakade så mycket vatten han kunde ur sin päls.
Sur till både kropp och själ baxade jag tillbaka den blöte busen till duschen och greppade schampoflaskan.
Jag insåg att jag måste vara snabbare och smartare än min motståndare för att avgå med segern.
För att spara tid hade jag skruvat av korken i förväg och nu flödade det väldoftande schampot över min motståndares rygg.
Han såg milt uttryckt förvånad ut och jag tyckte mig ana att segern var inom räckhåll.
Men hans stridslystnad flammade upp igen och jag fick smaka på min egen medicin då han skakade av sig tillräckligt med vatten för att göra mig sjöblöt.
Striden böljade fram och tillbaka och för en stund var jag beredd att plocka fram en vit näsduk och kapitulera.
Bästa vänner igen
Men envis som jag är besegrade jag till slut den fyrbente fajtern och så var kalabaliken i badrummet till ända och Nalle hade fått sitt vårbad.
Resten av dagen kastade han mörka blickar mot mig och det kan man väl ändå förstå.
Under tiden pälsen torkade påminde vår annars så stiliga kille mest om en gigantisk flaskborste på fyra ben i väntan på att pälsen att skulle torka.
Tack och lov har Nalle en förlåtande personlighet och redan framåt kvällen var vi de bästa vänner igen.
Håll avståndet och håll humöret uppe!
TEXT
Caroline Andersson
