INSÄNDARE
Ulla Sandberg, från Oskarshamn, kommer med ytterligare en hälsning från Spanien.
”Vi mår bra och nu lättar karantänen upp. Dagens blogg har jag kallat för Dag 65. Detta är den 65:e dagen sedan Spanien stängdes”, berättar hon.
Här är blogginlägget:
Idag är det dag 65! Idag känns det som om livet är på väg tillbaka! Gatan utanför sjuder av liv! Människor promenerar, männen står och fiskar vid stranden. Några äter frukost på uteserveringen. Bilar kör fram och tillbaka. båtuthyraren har tagit fram några båtar och kollar deras status. Fullt med båtar på havet!
”Känns skrämmande”
Allt är sig likt – nästan! Ledordet är distans och väldigt många använder munskydd och handskar. Nu efter 65 dagar i coronakarantän ska vi varsamt lära oss att röra oss fritt och umgås i grupper på högst 10 personer. På något sätt känns det skrämmande – som att lära oss gå på nytt.
Igår kväll satt vi på en uppochnervänd båt på stranden. Vi började prata – med några meters distans – med en man som såg lika vilsen ut som vi kände oss. Han kom från Belgien och har bott här ett år. Även han såg fram emot ett mer normalt liv och hoppades att det inte blir någon backlash.
Alla vi som har upplevt dessa 65 dagar har förändrats på något sätt. Vi tänker annorlunda! Jag upplever det som om jag står med ett en i det spanska samhället och ett i det svenska. Det har varit hårt och tufft med ordning och reda. Samma regler för alla – gammal som ung! Många människor har drabbats hårt då de helt saknat försörjningsmöjligheter. Nu är jag glad för deras skull. När jag ser männen som fiskar på piren så hoppas jag på att deras familjer får äta sig mätta idag!
Så läser jag om situationen i Sverige. Jag läser en ledare idag:
I Sverige borde vi vid det här laget vara proffs på social distansering. Vi har haft mjukare restriktioner, en linje som både hyllats och kritiserats internationellt. Sjukvården har hittills klarat trycket, tack vare personalens hårda slit. Men vi har också ett betydligt högre dödstal än våra nordiska grannar.
Men det är egentligen nu den riktiga utmaningen tar vid.
Att kortsiktigt ingå i en krisomställning klarar många av. Det kan nästan upplevas som overkligt eller spännande i början. Sen kommer tristessen. Normaliseringen.
Inget ter sig med tiden lika farligt, trots larm från sjukvården och ständigt tickande dödstal. Mobildata visar hur svenskarnas rörelsemönster förändras. Nu tillåts vi visserligen resor motsvarande 1–2 timmar med bil. Men ingenting har egentligen ändrats. Direktiven består.
Vi måste stanna hemma vid minsta sjukdomssymtom. Vi får inte riskera att belasta sjukvården på orten vi rest till.Tvätta händerna. Hålla distansen. Skydda äldre och riskgrupper. Undvika folksamlingar.
”Tänk inte veckor, tänk månader”, sa statsminister Stefan Löfven på en pressträff i april. ”Faran är långt ifrån över.”
Det mest lovande R-talet får det land som är bäst på uthållighet.
Nej, Sverige har inte blivit proffs på social distansering – 50 st! Här i Spanien har vi ju fått se varandra från balkongen.
”Sjukvården har inte fungerat”
Nej, sjukvården har inte fungerat i Sverige! Äldre människor har inte fått den vård som de har behövt. 70-plussare har förpassats hem. Tvätta händerna. Hålla distansen. Undvika folksamlingar. Skribenten vet ingenting om vilka uppoffringar vi har gjort under 65 dar. Tvätta händerna och munskydd är en helt naturlig del av vår vardag. Distans har vi blivit bra på – de få gånger som vi har handlat mat.
Idag är det spanska samhället på väg tillbaka – kanske på en slingrig väg. Men jag upplever det som att det svenska samhället klampar omkring i en gyttjepöl istället. Naturligtvis vill jag att det ska gå bra för båda länderna! Men jag vill inte resa hem till Sverige just nu. Efter 65 dar vill jag inte utsätta mig för smitta. Jag kan fortfarande inte åka hem – det går inga flyg.
Trots att jag kan göra mig något ärende och gå ut nu, så föredrar jag att sitta distanserat på balkongen och lyssna på vågskvalpet!
Ulla Sandberg
Här är en länk till Ulla Sandbergs blogg:
Chefredaktör & ansvarig utgivare
