FREDAGSKRÖNIKAN

Reserestriktionerna hävs och seniorfotbollen rullas igång, på alla nivåer, från och med den 14 juni.

Äntligen!

Som jag har längtat.

Trodde aldrig att jag skulle sakna fotbollen så här mycket. Men – oj – abstinensen har varit svår.

Fotboll och hockey är optimal verklighetsflykt för mig.

Balsam för själen.

Jag tror att sportens värld spelar en extra viktig roll nu under coronaeländet.

Vi behöver tänka på något annat för en stund.

Idrott är egentligen inte viktigt på riktigt. Sporten är en form av underhållning. Men en betydelsefull sådan, som jag ser det.

Livselixir

För många är idrotten ett livselixir som gör att man orkar med den tunga vardagen.

Jag har varit sportintresserad ända sedan jag var hårt liten.

Då, när en annan växte upp under 80-talet, fanns det ju bara två tevekanaler. Statliga ettan och tvåan.

Och det gödslades sannerligen inte med fotbolls- och hockeymatcher. Varje tillfälle var en högtidsstund.

Tipsextra på lördagarna var något alldeles speciellt, förstås.

En fick se en hel match från engelska ligan!

Jag föddes 1976 – och mina allra första minnen från Tipsextra är från tidigt 80-tal.

”Folkets lag”

Jag fastnade för Evertons snygga, blåvita, dräkter och började därför hålla på ”Folkets lag” i Liverpool.

Gillar man Evertons dräkter, så är inte steget så långt till IFK Göteborg hemma i Sverige.

Blåvitt blev mitt lag i allsvenskan.

Att ”Änglarna” vann Uefacupen två gånger under 80-talet gjorde ju inte att känslorna för IFK svalnade direkt…

Men italienska Serie A var det största som fanns på den här tiden.

Att man skulle ha ett favoritlag där var följaktligen en självklarhet. Jag valde blåsvartrandiga Inter, den härliga Milanoklubben.

Att jag började hålla på Frölunda i svensk hockey berodde naturligtvis på att min allra första match, på plats i en arena, var Frölunda mot Färjestad i Scandinavium i Göteborg.

Året var 1989. Det var knökfullt – och stämningen var obeskrivlig.

Innan matchen sa nästan alla att Färjestad skulle köra över ”Vilda Västern” från Götet. Hur det gick?

”För många slipsnissar”

Frölunda vann med 4–1, efter att kedjan med Patrik Carnbäck, Peter Berndtsson och Arto Sirviö hade snurrat upp Värmlandslaget i korvkön.

Det är alltjämt mitt häftigaste idrottsminne.

12 573 betalande åskådare (merparten röststarka arbetare från Volvo-fabriken, gissar jag, så här i efterhand) skapade en sanslös atmosfär i den ”Magiska Arenan”.

Numera är det för många slipsnissar på matcherna i Scandinavium. Därför kommer de aldrig i närheten av den där underbara stämningen som Frölunda hade på matcherna förr i tiden.

Tack för att jag fick uppleva det i alla fall. Jag får gåshud när jag tänker tillbaka på den där tiden.

Det blev ytterligare några oförglömliga matcher i Scandinavium. Minns framför allt holmgångarna mot Brynäs, som tyvärr brukade sluta med förlust.

Under 90-talet försvann en stor del av den traditionella arbetarklassen från arenan – och stämningen i ladan försämrades radikalt. Det har bara blivit sämre och sämre sedan dess. Med stämningen, alltså.

Ge mig en repris

Tänk om man fick backa tillbaka bandet till 1989, åtminstone. Jag hade gärna velat se den där matchen igen, då Frölunda spelade ut Färjestad totalt inför en fanatisk hemmapublik.

Ja, ja, nu har jag drömt färdigt. Ni förstår i alla fall att sporten har betytt mycket för mig.

Jag saknar också det här med att vara med i ett lag och spela matcher. Jag har lirat boll i Ruda IF, Venalaget SK Lojal, Rödsle BK och Oskarshamns AIK (i pojkallsvenskan, som 16-åring, faktiskt).

Det var härliga tider.

Nu får en nöja sig med att vara på plats som åskådare.

Eleganterna vinner serien

Jag ser verkligen fram emot att följa Oskarshamns AIK:s framfart i division 1 (jag tror på en topplacering) och Högsby IK:s jakt på framgångar i division 3 (det blir en topplacering även där).

Det blir också roligt att se Ruda IF i division 4 (serieseger på gång?) och ”Eleganterna” (IFK Oskarshamn) i femman.

Att Eleganterna vinner den serien ser jag som en självklarhet. Jag måste säga att jag alltid har gillat IFK Oskarshamn extra mycket. Kanske beror det på den blåvita färgen. Kanske beror det även på att IFKO har varit OAIK:s ”lillebror” under många år. Jag håller alltid på David i kampen mot Goliat.

Men det ska bli kul att följa alla lokala lag framöver, förstås.

TEXT

Peter A Rosén

peter@oskarshamns-nytt.se